Sveriges första recension av Yuck - Yuck.
Yuck
Yuck
Indie/garage
Fat Possum
Yuck står under skivbolaget “Fat Possum” som bland annat bidragit med tillskott som Wavves, Smith Westerns samt The Wave Pictures. Av nämnda band att döma kan man uppleva en samhörighet till Yuck som i många avseenden känns väldigt “Fat Possum”, känns som definitionen av indie.
Yuck kombinerar diffusa rundgångsgitarrer med nyanserade gitarrmelodier, vilket tillför en behaglig och naturlig kontrast som ger intryck av lofi-genren. Det är ett sound som snabbt sätter prägel på Yuck och redan betonas i inledningen på skivans första spår, “Get Away”. Vid första anblick förs tankarna bort mot Dinosaur Jr vars låtar domineras av kaxiga framträdande slingor, uppenbarligen spelade på skitiga jazzmasters. Även här är så fallet.
Lyckas man bli entusiastisk över det inledande spåret kan man med säkerhet anförtro sig att man kommer överraskas av skivans resterande låtar. Andra låten “The Wall” är väldigt linjär med sin upprepande ackordföljd dränkt av några lager smutsig gitarr, men som kommer till att brytas ut av noggrant placerade briljanta solon.
Bland rundgång och noise utmärker sig “Shook Down”, “Suicide Policeman” och “Stutter” som visar en mer ödmjuk och jordnära sida av Yuck. De tre låtarna känns välplacerade, liksom behövda, efter intensiva stunder av adrenalinframkallade toner. Låten “Roses Gives a Lily” flirtar vilt med Sonic Youth’s långa gitarrorgier som helt saknar sång. Den öppnar för den avslutande låten “Rubber” som kommer till att sammanfatta den känsla skivan har förmedlat på ett värdigt sätt.
Någonstans där manliga och kvinnliga toner förenas har man upptäckt ett substitut för My Bloody Valentines ljuva sångstämmor av Kevin Shields och Bilinda Butcher. Det är då man inser att det finns större ambitioner i dagens musik än att förekomma på ett svettigt dansgolv någonstans på västkusten eller förgäves försöka representera landet lagom i Eurovision Song Contest. Yuck skapar musik som känns i hela hjärtat.
Att lyssna på Yuck känns som att se sin sista ungdomssommar försvinna på en smutsig projektorduk i ett svettigt rum. Det gör skivan till en tidlös berättelse som i modern värld alltid går att identifiera sig med, som alltid går att återvända till. I det avseendet anser jag att Yuck har samma inflytande på musiken, som skateboarden hade för sporten för omkring trettio år sedan.
Det här är musik som inte tar sig på för stort allvar, helt utan intentioner att framstå som överlägsen. Istället har Yuck skapat en en ömsesidig relation mellan bandet och fans. Det framgår tydligt på bandets blogg där man hela tiden engagerar fansen i skapande-processen. Häromdagen gjorde man albumet tillgängligt gratis, som ett spontant exempel. Med andra och färre ord har Yuck ett genuint intresse för sin musik - och de vill gärna att du tar del av det.
Yuck känns som en given kandidat för Way Out West i sommar, men i skrivande stund återstår detta att se. I vilket fall som helst kan man med största sannolikhet förvänta sig ett återseende i framtiden, för Yuck kommer fortsätta producera musik så länge det är roligt. Yuck är det nya och har man inte fyllt garderoben med kläder efter lovet, finns det ingen ursäkt att inte ha fyllt sin musikspelare med Yuck.
Jag hade gärna sett bonusspår på skivan, såsom “The Base of a Dream is Empty” eller “Coconut Bible”, men tillåter mig ändå nöjas med tolv riktigt bra låtar. Det är sällan man upptäcker sådan här bra musik och överväger att stötta bandet genom att köpa fysiskt material. Därför hade jag gärna sett några bonusspår på skivan. Utöver det följer musiken en röd tråd hela albumet igenom och varje låt får en individuell betydelse i hjärtat. Går man igång på gammal garagerock lämnas man omöjligt besviken!
Betyg: 9/10
Yuck sätter redan i februari prägel på sommaren 2011 med en tidlös skiva att återkomma till i framtiden. Men efter några genomlyssningar lämnas kroppen skakig av abstinens, ett behov av mer, och lyckligtvis finns då bandets officiella blogg att tillgå.
Bästa spår: Holing Out, Georgia, Operation, Suicide Policeman och Sunday
Du kommer också gilla: Wavves - King of the Beach, Smith Westerns - Dye it Blonde, Dinosaur Jr - Farm, Surfer Blood - Astro Coast, Tame Impala - Inner Speaker
Lyssna på albumet på bandets officiella blogg här
Lyckas man bli entusiastisk över det inledande spåret kan man med säkerhet anförtro sig att man kommer överraskas av skivans resterande låtar. Andra låten “The Wall” är väldigt linjär med sin upprepande ackordföljd dränkt av några lager smutsig gitarr, men som kommer till att brytas ut av noggrant placerade briljanta solon.
Bland rundgång och noise utmärker sig “Shook Down”, “Suicide Policeman” och “Stutter” som visar en mer ödmjuk och jordnära sida av Yuck. De tre låtarna känns välplacerade, liksom behövda, efter intensiva stunder av adrenalinframkallade toner. Låten “Roses Gives a Lily” flirtar vilt med Sonic Youth’s långa gitarrorgier som helt saknar sång. Den öppnar för den avslutande låten “Rubber” som kommer till att sammanfatta den känsla skivan har förmedlat på ett värdigt sätt.
Någonstans där manliga och kvinnliga toner förenas har man upptäckt ett substitut för My Bloody Valentines ljuva sångstämmor av Kevin Shields och Bilinda Butcher. Det är då man inser att det finns större ambitioner i dagens musik än att förekomma på ett svettigt dansgolv någonstans på västkusten eller förgäves försöka representera landet lagom i Eurovision Song Contest. Yuck skapar musik som känns i hela hjärtat.
Att lyssna på Yuck känns som att se sin sista ungdomssommar försvinna på en smutsig projektorduk i ett svettigt rum. Det gör skivan till en tidlös berättelse som i modern värld alltid går att identifiera sig med, som alltid går att återvända till. I det avseendet anser jag att Yuck har samma inflytande på musiken, som skateboarden hade för sporten för omkring trettio år sedan.
Det här är musik som inte tar sig på för stort allvar, helt utan intentioner att framstå som överlägsen. Istället har Yuck skapat en en ömsesidig relation mellan bandet och fans. Det framgår tydligt på bandets blogg där man hela tiden engagerar fansen i skapande-processen. Häromdagen gjorde man albumet tillgängligt gratis, som ett spontant exempel. Med andra och färre ord har Yuck ett genuint intresse för sin musik - och de vill gärna att du tar del av det.
Yuck känns som en given kandidat för Way Out West i sommar, men i skrivande stund återstår detta att se. I vilket fall som helst kan man med största sannolikhet förvänta sig ett återseende i framtiden, för Yuck kommer fortsätta producera musik så länge det är roligt. Yuck är det nya och har man inte fyllt garderoben med kläder efter lovet, finns det ingen ursäkt att inte ha fyllt sin musikspelare med Yuck.
Jag hade gärna sett bonusspår på skivan, såsom “The Base of a Dream is Empty” eller “Coconut Bible”, men tillåter mig ändå nöjas med tolv riktigt bra låtar. Det är sällan man upptäcker sådan här bra musik och överväger att stötta bandet genom att köpa fysiskt material. Därför hade jag gärna sett några bonusspår på skivan. Utöver det följer musiken en röd tråd hela albumet igenom och varje låt får en individuell betydelse i hjärtat. Går man igång på gammal garagerock lämnas man omöjligt besviken!
Betyg: 9/10
Yuck sätter redan i februari prägel på sommaren 2011 med en tidlös skiva att återkomma till i framtiden. Men efter några genomlyssningar lämnas kroppen skakig av abstinens, ett behov av mer, och lyckligtvis finns då bandets officiella blogg att tillgå.
Bästa spår: Holing Out, Georgia, Operation, Suicide Policeman och Sunday
Du kommer också gilla: Wavves - King of the Beach, Smith Westerns - Dye it Blonde, Dinosaur Jr - Farm, Surfer Blood - Astro Coast, Tame Impala - Inner Speaker
Lyssna på albumet på bandets officiella blogg här
0 kommentarer:
Skicka en kommentar