Snyggt! Lykke Li's gillar att göra varierade unpluggedspelningar, det märker man. Finns hur många som helst på youtube! Gillar speciellt den här extra mycket.
Lykke Li @ The Line Of Best Fit
Snyggt! Lykke Li's gillar att göra varierade unpluggedspelningar, det märker man. Finns hur många som helst på youtube! Gillar speciellt den här extra mycket.
Recension: Amber Oak - Illt
Norrländsk pop som kan
Amber Oak – Illt (Spotify)
Amber Oak – Illt (Spotify)
Amber Oak
Illt
Indiepop/rock
A West Side Fabrication
Andreas Söderlund släppte sin solodebut "Daustralien" förra året. På kraftfull skånska sjöng han nästan som bara Bob Hund kan. På samma sätt som Andreas Söderlund med Skåne, Håkan Hellström med Göteborg eller Love Antell med Stockholm har haft starkt inflytande på svensk musik, har även Norrland en viktig roll. Hur kan man glömma legenden Jakob Hellman som lämnade oss lika fort som han kom? Amber Oak från Skellefteå har viljan och är här för att stanna.
Amber Oak består av fem killar vars gemensamma historia utspelar sig i Skellefteå, högt upp i Sverige. 2009 inleddes deras karriär med EP:n "Your Missing Piece" som började förekomma runt om i landets radiostationer. Sedan dess har de fått spela på olika mindre festivaler.
Med gitarrer som influeras av den struktur banden på 60-talet hade söker sig Amber Oak tillbaka till rockens rötter. Det handlar om akustiska lager gitarr som spelar ackordföljder vi tidigare har hört förut, tillsammans med finurliga melodier som betonar på att bandet har roligt när dem spelar. Och det är precis vad musik handlar om - att det skall finnas känslor mellan tonerna. Det bekräftar Amber Oak med texter som sammanfattar de problem vi varje dag bemöter.
Bland 60-talsreferenser är det inte svårt att påminnas om The Strokes i vissa stunder. Mellan varven tycker man sig även höra The National, om inte spår av gamla hederliga Joy Division. Amber Oak har lyckat skapa en intellektuell och möjlig blandning av tydliga influenser, men samtidigt lyckats åstadkomma någonting originellt bland dagens svenska band.
För även om Amber Oak låter som väldigt mycket annat, är det inte svårt att isolera sig från just mycket annat, och istället lyssna på Amber Oak. För när tankarna för en hundra, säkert tusen mil från Sverige, påminns man om att det är ett svenskt band man har att göra med. Just ifrån det avseendet framstår Amber Oak som mer originella och är därför mer spännande att lyssna på.
För dem som sedan tidigare är bekanta med genren finns det mycket att hämta hos Amber Oak. Och för dem sen har tröttnat kan man ändå tillåta sig överraskas av energisk pop som lyckas höras. Sångaren Jonathan Eriksson har gjort sig känd för sitt intensiva engagemang under spelningar och det framgår tydligt i Illt.
Betyg: 7/10
Amber Oak utmärker sig från svensk musik med sin originalitet som olyckligtvis inte är ovanlig utanför landet lagom. Men är man ett fan av genren har man en solid och pålitlig skiva framför sig som kommer växa. Är man inte det kommer man överraskas att det finns så mycket begåvade artister och band från Sverige.
Bästa spår: Gällivare, Oken, Hide In My Car, The Bitter Swing och This Heart, This Life
Du kommer också gilla: Kent - Du och jag döden, The Strokes - Is This It, Cymbals Eat Guitars - Why There Are Mountains
Amber Oak – Illt (Spotify)
För även om Amber Oak låter som väldigt mycket annat, är det inte svårt att isolera sig från just mycket annat, och istället lyssna på Amber Oak. För när tankarna för en hundra, säkert tusen mil från Sverige, påminns man om att det är ett svenskt band man har att göra med. Just ifrån det avseendet framstår Amber Oak som mer originella och är därför mer spännande att lyssna på.
För dem som sedan tidigare är bekanta med genren finns det mycket att hämta hos Amber Oak. Och för dem sen har tröttnat kan man ändå tillåta sig överraskas av energisk pop som lyckas höras. Sångaren Jonathan Eriksson har gjort sig känd för sitt intensiva engagemang under spelningar och det framgår tydligt i Illt.
Betyg: 7/10
Amber Oak utmärker sig från svensk musik med sin originalitet som olyckligtvis inte är ovanlig utanför landet lagom. Men är man ett fan av genren har man en solid och pålitlig skiva framför sig som kommer växa. Är man inte det kommer man överraskas att det finns så mycket begåvade artister och band från Sverige.
Bästa spår: Gällivare, Oken, Hide In My Car, The Bitter Swing och This Heart, This Life
Du kommer också gilla: Kent - Du och jag döden, The Strokes - Is This It, Cymbals Eat Guitars - Why There Are Mountains
Amber Oak – Illt (Spotify)
Stockholm Under Ytan
Jag tänker stå kvar här framför dig och om du blinkar så missar du troligen revolutionen.
Där jag kommer ifrån vissnade alltid alla krukväxterna mitt i sommaren. Där jag kommer ifrån slutade bussarna att gå långt innan jag hade tänkt tanken. På slutet hade jag inte ens ork att knyta näven i fickan.
Det låter säkert konstigt men jag minns att jag som åttaåring stirrade in i källarväggen och inte förstod hur jag skulle klara av det. Och därifrån blev det inte enklare.
Det var en trång värld där ingenting fick plats.
Hela den tiden ligger under stroboskop. Enstaka bilder. Rörelsemönster som inte riktigt sitter samman. Att försöka parera katastrofer och undvika fotbollskillarna som snärtade med sina handdukar i duschen. Att sitta längst bak i klassrummet och överleva.
Hon som gav mig en bok vid havet och sa läs. Det var första gången någonting gick sönder och jag tyckte om det. Jag har fortfarande kvar boken men inte henne.
Det tog många år att skrapa ihop till biljetten. Det är ingenting man gör i en handvändning. Drömmarna var gratis men ingenting annat. Och då var ändå pengarna den enkla biten. Till sist så rullade landskapet förbi. Klumpen i halsen av förväntan. Tanten på tåget som frågade hur det var fatt. Hur hennes fråga fick mig att börja gråta.
Och sedan upptäckte jag att drömmarna var svåra att genomföra. Det fanns aldrig några garantier. Varje trappsteg följdes bara av ännu ett. Till sist blev jag andfådd och upplevde en annan sorts syrebrist. Alla lögner som jag fick genomleva när jag kom hem igen på besök. Hur jag ljög sönder mitt ansikte.
Vill inte prata mer. Förstör mer än det bygger. Någon spelar den där låten. Kom upp på dansgolvet ditt sexiga lilla svin. Jag vet inte om det här är en början eller ett slut eller både och.
Jag vet bara att det är nu.
Från min nya favoritblogg Stockholm Under Ytan.
bild från Into The Wild
Recension: Yuck - Yuck
Sveriges första recension av Yuck - Yuck.
Yuck
Yuck
Indie/garage
Fat Possum
Yuck står under skivbolaget “Fat Possum” som bland annat bidragit med tillskott som Wavves, Smith Westerns samt The Wave Pictures. Av nämnda band att döma kan man uppleva en samhörighet till Yuck som i många avseenden känns väldigt “Fat Possum”, känns som definitionen av indie.
Yuck kombinerar diffusa rundgångsgitarrer med nyanserade gitarrmelodier, vilket tillför en behaglig och naturlig kontrast som ger intryck av lofi-genren. Det är ett sound som snabbt sätter prägel på Yuck och redan betonas i inledningen på skivans första spår, “Get Away”. Vid första anblick förs tankarna bort mot Dinosaur Jr vars låtar domineras av kaxiga framträdande slingor, uppenbarligen spelade på skitiga jazzmasters. Även här är så fallet.
Lyckas man bli entusiastisk över det inledande spåret kan man med säkerhet anförtro sig att man kommer överraskas av skivans resterande låtar. Andra låten “The Wall” är väldigt linjär med sin upprepande ackordföljd dränkt av några lager smutsig gitarr, men som kommer till att brytas ut av noggrant placerade briljanta solon.
Bland rundgång och noise utmärker sig “Shook Down”, “Suicide Policeman” och “Stutter” som visar en mer ödmjuk och jordnära sida av Yuck. De tre låtarna känns välplacerade, liksom behövda, efter intensiva stunder av adrenalinframkallade toner. Låten “Roses Gives a Lily” flirtar vilt med Sonic Youth’s långa gitarrorgier som helt saknar sång. Den öppnar för den avslutande låten “Rubber” som kommer till att sammanfatta den känsla skivan har förmedlat på ett värdigt sätt.
Någonstans där manliga och kvinnliga toner förenas har man upptäckt ett substitut för My Bloody Valentines ljuva sångstämmor av Kevin Shields och Bilinda Butcher. Det är då man inser att det finns större ambitioner i dagens musik än att förekomma på ett svettigt dansgolv någonstans på västkusten eller förgäves försöka representera landet lagom i Eurovision Song Contest. Yuck skapar musik som känns i hela hjärtat.
Att lyssna på Yuck känns som att se sin sista ungdomssommar försvinna på en smutsig projektorduk i ett svettigt rum. Det gör skivan till en tidlös berättelse som i modern värld alltid går att identifiera sig med, som alltid går att återvända till. I det avseendet anser jag att Yuck har samma inflytande på musiken, som skateboarden hade för sporten för omkring trettio år sedan.
Det här är musik som inte tar sig på för stort allvar, helt utan intentioner att framstå som överlägsen. Istället har Yuck skapat en en ömsesidig relation mellan bandet och fans. Det framgår tydligt på bandets blogg där man hela tiden engagerar fansen i skapande-processen. Häromdagen gjorde man albumet tillgängligt gratis, som ett spontant exempel. Med andra och färre ord har Yuck ett genuint intresse för sin musik - och de vill gärna att du tar del av det.
Yuck känns som en given kandidat för Way Out West i sommar, men i skrivande stund återstår detta att se. I vilket fall som helst kan man med största sannolikhet förvänta sig ett återseende i framtiden, för Yuck kommer fortsätta producera musik så länge det är roligt. Yuck är det nya och har man inte fyllt garderoben med kläder efter lovet, finns det ingen ursäkt att inte ha fyllt sin musikspelare med Yuck.
Jag hade gärna sett bonusspår på skivan, såsom “The Base of a Dream is Empty” eller “Coconut Bible”, men tillåter mig ändå nöjas med tolv riktigt bra låtar. Det är sällan man upptäcker sådan här bra musik och överväger att stötta bandet genom att köpa fysiskt material. Därför hade jag gärna sett några bonusspår på skivan. Utöver det följer musiken en röd tråd hela albumet igenom och varje låt får en individuell betydelse i hjärtat. Går man igång på gammal garagerock lämnas man omöjligt besviken!
Betyg: 9/10
Yuck sätter redan i februari prägel på sommaren 2011 med en tidlös skiva att återkomma till i framtiden. Men efter några genomlyssningar lämnas kroppen skakig av abstinens, ett behov av mer, och lyckligtvis finns då bandets officiella blogg att tillgå.
Bästa spår: Holing Out, Georgia, Operation, Suicide Policeman och Sunday
Du kommer också gilla: Wavves - King of the Beach, Smith Westerns - Dye it Blonde, Dinosaur Jr - Farm, Surfer Blood - Astro Coast, Tame Impala - Inner Speaker
Lyssna på albumet på bandets officiella blogg här
Lyckas man bli entusiastisk över det inledande spåret kan man med säkerhet anförtro sig att man kommer överraskas av skivans resterande låtar. Andra låten “The Wall” är väldigt linjär med sin upprepande ackordföljd dränkt av några lager smutsig gitarr, men som kommer till att brytas ut av noggrant placerade briljanta solon.
Bland rundgång och noise utmärker sig “Shook Down”, “Suicide Policeman” och “Stutter” som visar en mer ödmjuk och jordnära sida av Yuck. De tre låtarna känns välplacerade, liksom behövda, efter intensiva stunder av adrenalinframkallade toner. Låten “Roses Gives a Lily” flirtar vilt med Sonic Youth’s långa gitarrorgier som helt saknar sång. Den öppnar för den avslutande låten “Rubber” som kommer till att sammanfatta den känsla skivan har förmedlat på ett värdigt sätt.
Någonstans där manliga och kvinnliga toner förenas har man upptäckt ett substitut för My Bloody Valentines ljuva sångstämmor av Kevin Shields och Bilinda Butcher. Det är då man inser att det finns större ambitioner i dagens musik än att förekomma på ett svettigt dansgolv någonstans på västkusten eller förgäves försöka representera landet lagom i Eurovision Song Contest. Yuck skapar musik som känns i hela hjärtat.
Att lyssna på Yuck känns som att se sin sista ungdomssommar försvinna på en smutsig projektorduk i ett svettigt rum. Det gör skivan till en tidlös berättelse som i modern värld alltid går att identifiera sig med, som alltid går att återvända till. I det avseendet anser jag att Yuck har samma inflytande på musiken, som skateboarden hade för sporten för omkring trettio år sedan.
Det här är musik som inte tar sig på för stort allvar, helt utan intentioner att framstå som överlägsen. Istället har Yuck skapat en en ömsesidig relation mellan bandet och fans. Det framgår tydligt på bandets blogg där man hela tiden engagerar fansen i skapande-processen. Häromdagen gjorde man albumet tillgängligt gratis, som ett spontant exempel. Med andra och färre ord har Yuck ett genuint intresse för sin musik - och de vill gärna att du tar del av det.
Yuck känns som en given kandidat för Way Out West i sommar, men i skrivande stund återstår detta att se. I vilket fall som helst kan man med största sannolikhet förvänta sig ett återseende i framtiden, för Yuck kommer fortsätta producera musik så länge det är roligt. Yuck är det nya och har man inte fyllt garderoben med kläder efter lovet, finns det ingen ursäkt att inte ha fyllt sin musikspelare med Yuck.
Jag hade gärna sett bonusspår på skivan, såsom “The Base of a Dream is Empty” eller “Coconut Bible”, men tillåter mig ändå nöjas med tolv riktigt bra låtar. Det är sällan man upptäcker sådan här bra musik och överväger att stötta bandet genom att köpa fysiskt material. Därför hade jag gärna sett några bonusspår på skivan. Utöver det följer musiken en röd tråd hela albumet igenom och varje låt får en individuell betydelse i hjärtat. Går man igång på gammal garagerock lämnas man omöjligt besviken!
Betyg: 9/10
Yuck sätter redan i februari prägel på sommaren 2011 med en tidlös skiva att återkomma till i framtiden. Men efter några genomlyssningar lämnas kroppen skakig av abstinens, ett behov av mer, och lyckligtvis finns då bandets officiella blogg att tillgå.
Bästa spår: Holing Out, Georgia, Operation, Suicide Policeman och Sunday
Du kommer också gilla: Wavves - King of the Beach, Smith Westerns - Dye it Blonde, Dinosaur Jr - Farm, Surfer Blood - Astro Coast, Tame Impala - Inner Speaker
Lyssna på albumet på bandets officiella blogg här
My Heart Starts Beating Triple Time
Gretchen Parlato är en relativt ny upptäckt för mig. Hennes röst är verkligen unik (på ett bra sätt), och hon gör roliga covers med grymma arr! Den 5 April släpps ett nytt album som jag tänkte ge mig på att recensera. Sålänge kan man lyssna på tre helt fantastiska låtar från skivan genom att trycka här. Eller räkna ut vem som gjort den här låten från början?
Try To Reverse But I Don't Wake Up
Bästa gruppen och bästa albumet just nu för mig. Texterna och Karin Dreijers röst passar så bra, det är välproducerat men inte pretentiöst för fem öre, hela albumet skriker kreativitet!
Heartbeats och You Take My Breath Away är ju så bra som de alltid har varit, en ny favorit för mig är You Make Me Like Charity. Det skär i hjärtat på mig.
You try to feel it but you can't wake up
You try to touch it but you can't wake up
You're holding ice and you don't wake up
increase the size and you don't wake up
I do it backwards but I don't wake up
try to reverse but I don't wake up
I sit astride but I still don't wake up
More than a second
when reading the newspaper
I felt the war
I felt her exposed position
I saw myself in the picture and I
I took a cab there to hold her
I took a plane there to feel what she felt
You make me like charity
instead of paying enough taxes
Recension: Smith Westerns - Dye it Blonde
Smith Westerns
Dye it Blonde
Indie/garage
Fat Possum
Medan förgående skivans titlar skulle kunna sammanfatta en svår high school-romans, tar nya skivans titlar fart och dödar den. Det är en enkel metafor som berättar om Smith Westerns övergång till att ha blivit äldre, mognare och mer förnuftiga.
Den självbetitlade skivan som släpptes år 2010 bjöd på tio låtar lagom smutsiga och lagom kaxiga precis som ungdomsidealet framställs i Kalifornien. Bakom tidigare grötiga lofi-förstärkare träder nu istället trallvänliga melodier fram utan att förstöra ett tidigare spännande sound.
Det första spåret “Weekend” inleds med en väldigt varm catchy gitarrslinga som snabbt sätter sig i huvudet. Bakom den strömmas glada ackord för att introducera dig för refrängen du kommer sjunga på i sommar:
“Weekend are never fun/unless you’re around here too”
Redan här har Smith Westerns lyckats göra ett intryck med sitt sound som speglar samtliga låtar av skivan. Det är simpla gitarrmelodier bakom lätta synthmattor och ljuva körer som kompletterar den ungdomlighet bandet gör anspråk för.
Skivan fortsätter i poppig takt till den fjärde låten “All Die Young” som inleds med orgel. Det här är kanske skivans mest känsloladdade låt som för tankarna åt sista dansen i amerikanska filmer. Med mjuka detaljer av gitarrer och körsång ägnas tankarna plötsligt till det där fina scenariot man aldrig ville skulle ta slut. När låten når sitt slut har man lyckats acceptera det, låter sig istället glädjas åt vad som komma skall.
“Fallen in Love” direkt efter har fler inslag av britpop med sitt sound och sin struktur, vilket får mig att tänka på band som Kaiser Chiefs. Det räddas av det faktum att Smith Westerns i övriga låtar framgår tydligt som ett coolt amerikanskt band.
Albumet avslutas med låten “Dye it Blonde” som bekant är skivans titel. Den är med en sekund skivans allra längsta låt som utnyttjar bandets kreativitet på bästa möjliga sätt. Här finns inslag av samtliga instrument som förekommer på skivan och dem spelas som om det vore för allra sista gången. Likväl Lynyrd Skynyrd ofta avslutar sina konserter med låten “Free Bird” kan “Dye it Blonde” avsluta Smith Westerns konserter på samma sätt. Det är inte mer än rätt.
I dagens samhälle spelar Smith Western en viktig roll i sin genre och framför allt i musikbranschen generellt. Därför att Smith Westerns har inga pretentioner eller ambitioner att sitta i TV-studio nära dig för att tala om sitt privatliv. Istället tilltalar man dig som som håller bandet kärt genom att låta dig ta del av de scenarion musiken framhäver. Här har du din sommar och dina drömmar i ett nytt spännande format - håll dem nära.
“Dye it Blonde” är ett kärt återseende av Smith Western som är värd minst trettiofem minuter av ditt liv. Man har vågat förnya sig utan ta det gamla från fansen och förstöra det, utan tvärtom lyckats förnya sig på gott. Om den förgående skivan är förspelet kommer du vilja älska till “Dye it Blonde”.
Trots sin briljanta balans mellan intensiva och lugna stunder, lyckas inte låtarna utmärka sig tillräckligt mycket från varandra för att mätta behov av mer. Smith Western är ändå ett väldigt ungt band med potential som kommer fortsätta leverera i framtiden. Från många avseenden är dock “Dye it Blonde” material för en av årets bästa skivor. Det blir svårt att överträffa, och om det är möjligt är 2011 det bästa musikåret på länge!
Betyg: 8/10
Smith Westerns har sedan första albumet vuxit upp, men ändå lyckats behålla ungdomligheten som sprudlar i deras blod. “Dye it Blond” är en naturlig övergång som inte tar ifrån, utan förnyar ett tidigare prägel.
Bästa spår: Weekday, Imagine Pt. 3, All Die Young, End of the Night, Dance Away
Du kommer också gilla: Yuck - Yuck, Wavves - King of the Beach, Tame Impala - Inner Speaker, Harlem - Hippies, Ganglians - Monster Head Room
Lyssna på låtarna Weekday och All Die Young här
Köp CD/Vinyl eller ladda ned albumet här
Det första spåret “Weekend” inleds med en väldigt varm catchy gitarrslinga som snabbt sätter sig i huvudet. Bakom den strömmas glada ackord för att introducera dig för refrängen du kommer sjunga på i sommar:
“Weekend are never fun/unless you’re around here too”
Redan här har Smith Westerns lyckats göra ett intryck med sitt sound som speglar samtliga låtar av skivan. Det är simpla gitarrmelodier bakom lätta synthmattor och ljuva körer som kompletterar den ungdomlighet bandet gör anspråk för.
Skivan fortsätter i poppig takt till den fjärde låten “All Die Young” som inleds med orgel. Det här är kanske skivans mest känsloladdade låt som för tankarna åt sista dansen i amerikanska filmer. Med mjuka detaljer av gitarrer och körsång ägnas tankarna plötsligt till det där fina scenariot man aldrig ville skulle ta slut. När låten når sitt slut har man lyckats acceptera det, låter sig istället glädjas åt vad som komma skall.
“Fallen in Love” direkt efter har fler inslag av britpop med sitt sound och sin struktur, vilket får mig att tänka på band som Kaiser Chiefs. Det räddas av det faktum att Smith Westerns i övriga låtar framgår tydligt som ett coolt amerikanskt band.
Albumet avslutas med låten “Dye it Blonde” som bekant är skivans titel. Den är med en sekund skivans allra längsta låt som utnyttjar bandets kreativitet på bästa möjliga sätt. Här finns inslag av samtliga instrument som förekommer på skivan och dem spelas som om det vore för allra sista gången. Likväl Lynyrd Skynyrd ofta avslutar sina konserter med låten “Free Bird” kan “Dye it Blonde” avsluta Smith Westerns konserter på samma sätt. Det är inte mer än rätt.
I dagens samhälle spelar Smith Western en viktig roll i sin genre och framför allt i musikbranschen generellt. Därför att Smith Westerns har inga pretentioner eller ambitioner att sitta i TV-studio nära dig för att tala om sitt privatliv. Istället tilltalar man dig som som håller bandet kärt genom att låta dig ta del av de scenarion musiken framhäver. Här har du din sommar och dina drömmar i ett nytt spännande format - håll dem nära.
“Dye it Blonde” är ett kärt återseende av Smith Western som är värd minst trettiofem minuter av ditt liv. Man har vågat förnya sig utan ta det gamla från fansen och förstöra det, utan tvärtom lyckats förnya sig på gott. Om den förgående skivan är förspelet kommer du vilja älska till “Dye it Blonde”.
Trots sin briljanta balans mellan intensiva och lugna stunder, lyckas inte låtarna utmärka sig tillräckligt mycket från varandra för att mätta behov av mer. Smith Western är ändå ett väldigt ungt band med potential som kommer fortsätta leverera i framtiden. Från många avseenden är dock “Dye it Blonde” material för en av årets bästa skivor. Det blir svårt att överträffa, och om det är möjligt är 2011 det bästa musikåret på länge!
Betyg: 8/10
Smith Westerns har sedan första albumet vuxit upp, men ändå lyckats behålla ungdomligheten som sprudlar i deras blod. “Dye it Blond” är en naturlig övergång som inte tar ifrån, utan förnyar ett tidigare prägel.
Bästa spår: Weekday, Imagine Pt. 3, All Die Young, End of the Night, Dance Away
Du kommer också gilla: Yuck - Yuck, Wavves - King of the Beach, Tame Impala - Inner Speaker, Harlem - Hippies, Ganglians - Monster Head Room
Lyssna på låtarna Weekday och All Die Young här
Köp CD/Vinyl eller ladda ned albumet här
Audrey Hepburn and Grace Kelly Backstage, 1956
The two most elegant stars of their era are photographed backstage at the RKO Pantages Theatre, as they wait to present: Hepburn gave Best Picture to Marty, and Kelly awarded the Best Actor statue to Ernest Borgnine for the same film.
Sitting beside her mother in the audience, the 24-year-old star of Roman Holiday nervously nibbles a finger as she waits to hear who will take home Best Actress in 1954.
