Jag tror att Happy Hands Club har skakat om så gott som hela Göteborgs dansscen, för jag hörde hypen eka mellan väggarna under mitt senaste besök på Jazzhuset i februari, då ett gäng upprymda ungdomar fascinerades över att bandet fanns under samma tak. Ja, det kändes som att de faktiskt var där, känslan låg i atmosfären hela kvällen efter att jag hörde det.
När jag för första gången upptäckte sjumanna-gruppen, fanns några få demolåtar tillgänliga på deras MySpace och trots deras mer avskalade form, förstod jag att någonting stort och banbrytande var på gång. Allting de behövde var lite omvårdnad; fler nyanser och givetvis en mer påkostad produktion, och nu två år senare har de blivit polerade till det yttersta, och jag har kommit till det faktum att känslan de först gav upphov för, har nu motsvarats. I Sveriges bästa popstad har ännu ett guldkorn såtts, och jag är rädd att resten av Sverige inte kommer förstå det.
När jag för första gången upptäckte sjumanna-gruppen, fanns några få demolåtar tillgänliga på deras MySpace och trots deras mer avskalade form, förstod jag att någonting stort och banbrytande var på gång. Allting de behövde var lite omvårdnad; fler nyanser och givetvis en mer påkostad produktion, och nu två år senare har de blivit polerade till det yttersta, och jag har kommit till det faktum att känslan de först gav upphov för, har nu motsvarats. I Sveriges bästa popstad har ännu ett guldkorn såtts, och jag är rädd att resten av Sverige inte kommer förstå det.
3/5
De begåvade musikerna har med sin första riktigt fulländare skapat någonting utöver det vanliga inom svensk musik, sannerligen någonting extraordinärt med många olika beröringspunkter att träffas av; dansbegäret som uppkommer när skivans allra mest popiga sånger spelas, de drömiska momenten man fångas av i vissa stunder, och för att inte nämna slutet som är ett enda lång pianospel som får ryggraden att frysa. En mycket framträdande roll har gitarrerna som i ren postrock-anda samarbetar genom varma melodier som möts av skramliga, och medryckande snäpp i bakgrunden. När körerna hörs höjs stämningen till någonting så högst sublimt och så vackert, kan jag knappast tro att det här är ett verk av min samtid. Jag tror alla kan understryka det faktum att det ligger en oerhört skicklig samverkan hos medlemmarna, som alla fyller musiken så detaljrik den kan bli, vilket framgår så tydligt i de elva olika arrangemangen.
I sin helhet är debuten bitvis svängig och häftig; allra bäst i sina mest intensiva stunder där pop-pulsen överskrider sin normala hastighet, men i sina mer nedtonade delar blir det lite tråkigt och svalt. Om tidigare självbetitlade EP:n var mörkare, är Parking lot är desto mer varmare och upplyftande för humöret. Det mest anmärkningsbara tycker jag är slutet. För vad en sådan här skiva behöver för är ett värdigt avslut med låtar rika av intensitet, något explosivt där soundet får en fullständig utsvävning. När sista låten Parking lot är färdig, som utanför poängen jag försöker redovisa är en otroligt vacker låt som man berörs av, uteblir inte den kroppsliga reaktion jag först förväntade mig att skivan skulle framkalla hos mig. Snarare är det Garden of Eden som bär på den tyngden, som bryter ut i ett färgrikt fyrverkeri, och det blir därför till att återgå till de låtar jag föredrar framför de andra, istället för att lyssna igenom från början till slut. Man skulle kunna säga att skivan är rik på riktigt bra hits.
Det är mycket märkligt därför hur mycket jag än försöker att placera Happy Hands Club inom någon slags ram, eller jämföra dem med någonting liknande, känner jag mig lika vilsen varje gång. Kanske är det på grund av min brist på kunskap vad berör genrer och musik i allmänhet, vad vet jag. Jag kan däremot understryka att i Sverige är Happy Hands Club ensamma i sitt slag, och jag är helt övertygad om att de kommer slå stora delar av världen med häpnad, om de bara får synas och höras.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar