2/5
Tidigare igår slängde jag min rekordlånga recension av Jag är inte rädd för mörkret innan jag hann publicera den. Det var av en mycket enkel anledning jag gjorde det; jag tycker inte den är bra. Miljoner genomlyssningar senare när jag ligger i sängen redo för att sova, smyger sig en bitande känsla i magen och jag förstår att jag måste yttra mig, hur provocerande min recension än kommer vara. Så här tycker jag om Kents senaste skiva:
Ljudbilden är storslagen i så gott som samtliga låtar och arena-känslan är ett faktum. Att Kent besitter förmågan komponera sublima låtarrangemang är ingen hemlighet Jag är inte rädd för mörkret är inget undantag, utan är otroligt välproducerad och ger upphov till en mäktig känsla. Men när låtarna följer i linjära och ändlösa upprepningar, med konstant ordbajsande, avsaknader av refränger och brytpunkter, kan jag konstatera för mig själv att upplevelsen är mycket tröttsam. I många av låtarna uppstår ett klimax redan de första sekunderna, och när de plötsligt tar slut, är det svårt att lyckas förhålla sig till någon tid eftersom att klimaxet blir så utbrett att det nästan känns oändligt. Ett djup i form av kontraster som vändningar uteblir därför och resulterat en mycket ointressant skiva.
Jag tycker helt enkelt om mer hur Kent lät en gång förr i tiden, än vad de har gjort de senaste åren, och eftersom att det känns så oerhört naivt att jämföra det nya Kent med det gamla Kent, förhåller jag mig istället till det faktum att de har valt att gå en helt ny riktning och antagligen aldrig någonsin kommer återgå till hur de en gång tidigare lät. I det avseendet betraktar jag mig själv som ett konservativt fan av Kent som gör bäst i att hålla mig till det gamla. Kent, Verkigen, Isola och Du & Jag döden är skivor jag fortfarande värdesätter högt, och det finns låtar som jag även har kallat för vår låt, som är djupt förankrade i en enda lång kärlekshistoria. Kent kommer alltid betyda väldigt mycket för mig.
Att Joakim Berg har upphov till elegant lyrik är dock ingen överraskning som vanligt. Hans moderna skildringar av vuxenlivet och vad det för med sig är intressant i litterärt syfte, och han har återigen upphov för riktigt snygga textrader som aldrig någonsin skulle kunna uppfinnas av någon annan än han själv. Men ärligt talat har jag svårt att lyssna på skivan för den sakens skull.
Vad som kvarstår av min bedömning är att jag vill poängtera en viktig sak. Om man tycker om Röd och En plats vid solen, kommer man med största sannolikhet även tycka om Jag är inte rädd för mörkret. Men om man har gnällt på den nya riktning Kent har gått de senaste åren, är det kanske lite mindre sannolikt. Jag tycker man skall skapa sig en egen uppfattning och bedöma det själv!
9 kommentarer:
Håller med dig helt, en riktig besvikelse. Riktiga bottennappet är väl "Färger på natten" där både texten och musiken är allt för bleka.
Det är sannerligen trevligt att du håller med, vill jag säga. Mitt betyg kan nog anses som provocerande för många, men jag tror att många kommer hålla med när de får mer distans till skivan.
Det enda som är provocerande är betyget, som är för högt. Detta är bland det mest själlösa jag hört på väldigt länge (och då är jag ett stort Kentfan sedan 1996).
Du tappade mig på ordbajsandet.
Jag håller också med. Jag hade längtat mig galen efter den nya skivan, men kunde inte förmå mig att lyssna igenom den mer än två gånger, av ren besvikelse. Dock tycker jag om En plats i solen, men det hjälper inte riktigt...
Jag tycker också att 'En plats i solen' fungerade i vissa stunder, kanske därför den känns mer avslappnande och mindre anspråksfull. Bilden jag fick efter Kents första uttalanden i år i samband med att de utannonserade 'Jag är inte rädd i mörkret' var att den skulle låta mer som gamla Kent, och jag tror aldrig jag skulle gå på det om jag fick höra det igen.
Hur som helst, roligt med medhåll!
Bästa sortens kent, vackra melodier i ett lugnt och bra kent-tempo med bra texter och fina stämmor. Jocke sjunker med sina raka sköra betoningar och bandet spelar bättre tillsammans än på de senaste 3-4 skivorna. Inga vassa håra ljud eller känsla av töntig text som vissa singellåtar haft senaste gångerna, gillar man V&A och HH borde man älska den här skivan, för mig låter det inte som ni gillat det tidigare kent heller, lätt att vara missnöjd då. Det här är bland det bästa kent gjort, hör man inte det borde man nog lyssnat på något annat band de senaste 15 åren.
Vi delar helt enkelt inte samma uppfattning, och det visste jag redan när jag beslöt mig för att fullfölja den här recensionen; att många inte skulle tycka likadant.
Jag gillar Kent väldigt mycket.
Låter inte allt som: Bompa bompa bompa bompa?
Första gåmgen jag tyckt att det låter som en tråkigt programmerad trummaskin i alla låtarna...
Albumet saknar dynamik, luft, tempovariaton, de magiskt formulerade texter som brukar känneteckna KENT.
Trist och oengagerande, tyvärr!
Skicka en kommentar