I min recension av föregångaren gav jag skivan tre av fem i betyg.
3/5
När Craft Spells är tillbaka med en EP är det ett mycket kärt återseende för oss nostalgiker som håller Joy Divisions svarta musik varmt i vår famn. De fyra amerikanerna lyckades förra året återuppväcka de känslor som många av oss har förknippat med det legendariska bandet från Manchester, och det har framgått mycket tydligt i såväl recensioner som referat som har berört bandet. Jag tror att många nya lyssnare kommer tycka ungefär likadant.
På ett år har det inte hänt särskilt mycket nytt med deras musik, utan de håller hårt vid sina grundpremisser och musiken låter väldigt mycket som den gjorde förut. I det avseendet känns det därför tryggt att veta att ett sådant här bra band fortsätter på samma trygga spår, och därför har de mitt fulla förtroende att fortsätta skapa musik tillsammans utan att förlora det egendomliga prägel de besitter. Det drömiska soundet susar fortfarande genom öronen lika lätt som skir luft och medför samma behagliga och hoppfulla stämning som tidigare, så så långt är det absolut en trevlig upplevelse att lyssna igenom EP:n Gallery, men tråkigt nog är den alldeles för kort och varken utforskande eller utmanande på något sätt, utan bara samma gamla Craft Spells på gott och ont.
Det är musik som är behaglig att ha i bakgrunden när man pysslar med någonting, och då och då överraskas man omedvetet av välbekanta referenser som väcker liv hos nostalgikänslorna som får en att tänka tillbaka på de gamla tidlösa banden som kanske har släppt lite grann på, men som man vid ett senare tillfälle kommer lyssna sönder och samman i resten av livet. Den effekten har sådana här band på mig och i synnerhet Craft Spells, och därför blir jag inte förvånad om jag sätter igång Unknown Pleasures innan dagen är slut, fast än att jag egentligen tycker om New Order mer.
Den allra bästa låten på Gallery är utan tvekan Sun Trails som låter nästan exakt som New Order i sina bästa stunder.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar