Recension: Magnus Ekelund & Stålet - Det definitiva drevet

Igår lanserades Det definitiva drevet, Magnus Ekelund & Stålets andra fullängssalbum. Förra hösten släpptes debutfullängdsalbumet Svart Stål som jag ansåg var en av årets starkaste debuter, och sedan dröjde det inte länge innan EP:n Sameblod kom och återigen briljerade. Magnus Ekelund är sannerligen en begåvad musiker från Jokkmokk som också har en stark relation till Mattias Alkberg. Vännen har lovordat honom och hans musik förut, och är aldrig blyg att våga uppmärksamma det som någonting stort, någonting viktigt.

Nu skall jag berätta om mina tankar om den aktuella skivan.

R E C E N S I O N
4/5

Jag fattade snabbt tycke för fullängdsdebuten Svart Flagg där jag snabbt förstod att Jakob Hellman var med och inledde skivan med låten Utan er. En fantastiskt arrangerad och simpel poplåt med kraftfulla refränger, och ett nervlikt driv, som jag också tycker sammanfattar skivan väl i en svart och blytung rök. Trots sina åtta låtar på dryga halvtimmen tycker jag han lyckades hålla en jämn och melankolisk balans, samtidigt som han aldrig tappade den gnista han har upphov för som verkligen löper igenom hela skivan. Det är nämligen någonting särskilt och alldeles säreget med hans sound som jag riktigt inte kan sätta fingret på, men en mycket märklig känsla envisas med att det är någonting nästan andligt; någonting norrländskt klingande. Någonting synonymt med fjäll, norrsken och glitter. Och den här svarta kontrasten till allting som är vackert, givetvis.

Om Svart Flagg var mycket framåtdrivande, så andas EP:n Sameblod i renare och friskare klimat i ett mycket lugnare tempo. Det akustiska präglet i första låten väcker nya känslor, och därefter fortsätter skivan mer lättsamt vidare genom de fyra låtarna. Låtarna är material som blev över och helt enkelt inte passade in på förgående skivan, och därför gör sig bättre i ett mindre format.

Nu sitter jag med hans senaste skiva med titeln Det definitiva drevet och jag vet riktigt inte hur jag skall stå mig till svar. Det finns ingen tvekan om att Magnus Ekelund är en mycket begåvad textförfattare, och det håller den här skivan mitt ord för. Det samiska temat är genomgående i de åtta låtarna som refererar till kulturen som håller på att förtina och hur han kämpar för att bevara det. I den sista låten som bär samma titel som albumet, närvarar hans farmors stolta röst och det tycker jag är en stark och mycket genuin detalj hos en musiker med så fina och passionerade värderingar.

Nu när jag har kommit så här långt i min relation till Magnus Ekelund, vet jag säkert vad det här magiska soundet som endast han har upphov till, kommer ifrån. Det är ett samiskt prägel som berör honom och det är därför det lyser igenom så starkt i musiken han skapar. När han förenar alla dessa naturlika och omsvindlande element med sina vackra och glödande texter, i upplyftande och kämpvilliga takter, uppstår en mycket kraftfull reaktion; och det är då jag upplever det definitiva drevet. Då känner jag mig starkare än någonsin. Jag fångas av det var jag än befinner mig - det har etsat sig fast innanför mina trumhinnor.

Posted in: Indiepop,Magnus Ekelund och Stålet,Skivrecensioner,Svensk pop