Varken country eller blues är musik jag vanligtvis lyssnar på, men som gitarrist uppmärksammas jag lätt av det gitarrspel som ofta förekommer i genrerna. När Anna-Lenas mäktiga och attitydsfulla röst förenas med Örjan Mäkis livfulla gitarrspel, är det två olika ökendrypande element som förenas i ett alldeles lysande arrangemang. De båda visar hur mycket man kan åstadkomma så enkla medel som två gitarrer och en röst kan göra, och det är både imponerande och lättillgängligt på för öronen på samma gång. Ibland kan jag inte undgå att tänka på John Squire från The Stone Roses, hans urflippade gitarrspel när det är som bäst.
Temat på många av låtarna tycks vara kärlek. Innan låten Face on the Wall inleds berättar Anna-Lena att den är alldeles sann, att det är på allvar, och redan i första versen förstår jag att det handlar om någon. Många av låtarna fortsätter i det spåret textmässigt, men narrativet utgörs också av instrumenten som ibland kan bryta ut i riktigt härliga gitarrspel. Det är rytmiskt, direkt och dynamiskt på samma gång, men framför allt är det intimt, för även om festivalen ännu inte har fyllts av människor, kan inte närvarande undgå att beröras av hennes toner.
Jag har inte lyssnat på Anna-Lena Winther tidigare, men förstod att hon blandade friskt mellan låtar från hennes fyra olika album. I slutet introducerade hon publiken för nya låten Come and get me, som med frågetecken kanske kommer förekomma i andra format. Det återstår alltså att se. I sin helhet var musiken av samma nyans, och sällan mer varierad än temposkiftningar, men den portion som bjöds på kändes tillräckligt, och jag var sannerligen belåten när hennes framträdande var färdigt.
Tummen upp för en lysande intim show!
1 kommentarer:
örjan mäki skadet vara
Skicka en kommentar