Igår innan vår nya festival hann inledas, kunde man se honom vandra omkring på stadens gator. Down Town var nämligen musiker-tätt när jag väntade på Carolina Wallin Pérez som jag skulle intervjua, och innan hon anlände hann Thorsten Flinck stega in och möta min blick i vad som kändes en evighet, innan han försvann ut hastig igen efter att ha pratat med bartendern om någonting jag aldrig hann uppfatta. Ett märkligt scenario som ökade mina förväntningar inför kvällens show som han senare skulle bjuda på.
Några timmar senare står han äntligen framför mig igen, och en publik som äntligen har vågat sig längst fram så nära scenen man kan komma. När Thorsten entrar scenen är det i övergången mellan ljuset och mörkret som han anländer, och en sådan kontrast skulle jag vilja använda som metafor när jag beskriver hans framförande som var nummer tre i ordningen för kvällen. Han växlar nämligen mellan hopp i låtarna och cynisk i mellansnacket då han till exempel säger att publiken avundas honom och hans kära sällskap därför de är mycket bättre. Hans mörka klädsel klär honom lika väl som den raspiga whisky-rösten, och den tär han gärna på i långa monologer som han aldrig förvirrar sig i. Som skådespelare och musiker på samma gång är Thorsten Flinck utan tvekan en av landets allra mest underhållande män, och det visade han tydligt när han för första gången stod på vallarnas scen och pratade bort publiken otaliga gånger.
I jämförelse med oerhört röjiga Nationalteaterns rockorkester är Thorsten Flinck & revolutionsorkestern mer avskalade och finslipade. Här utsöndras inte toner på samma sätt, utan förstärks snarare när de t. ex i gitarrerna spelas så vackert den här folkvänliga musiken kan bli , men utan att någon gång tappa sin frispråkighet. Bandet vågar nämligen svänga ut flera gånger och det är då som konserten är som allra bäst; när den är riktigt livfull.
Vi diskuterar hurvida det går att se igenom den cyniska fasad som ofamnar honom så hårt, och vi konstaterar att han faktiskt ser ut att ha väldigt roligt i vissa stunder. Den glada rockmusiken bandet levererar ser ju också onekligen mycket rogivande ut att spela, och det ser man på revolutionsorkestern som ser ut att trivas väl på scen i deras rytmiska rörelser. En av de bästa stunderna under showen är när bandmedlemmarna får en liten stund individuell frihet att frispela på sina instrument, och då är det orgeln som bryter loss i vad låter allra häftigast.
Thorsten rör sig inte många meter och ses i slutet mest sittandes på en stol. Styrkan i sången är dock inte mindre kraftfull för det, utan exponeras tydligt för en publik som sjunger med när de kan. Han sjunger vänsterorienterade texter med en folklig stämma som är svår att inte beröras av, och i just de stunderna framgår det så väl att han ändå verkar vara en sympatisk man som vill väl. Hurvida man kan komma den här mannen så in på djupet av ögat som redskap, är en fråga jag överlämnar till publiken som jag tror kan diskutera det i en evighet.
Hur som helst är det här ett fantastiskt konsertminne jag aldrig kommer glömma; när Thorsten Flinck kom till Falkenberg.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar