Ohh vad den här gör mig dansglad! Härmed utlyser jag en liten danspaus, vad du än gör nu så sätter du på den här låten och unnar dig lite måndagsdans!
I feel like dancing on my own
To a record that I do not know
In a place I've never seen before
Dagens låt: The Polaroide Song - Allo Darlin'
Ohh vad den här gör mig dansglad! Härmed utlyser jag en liten danspaus, vad du än gör nu så sätter du på den här låten och unnar dig lite måndagsdans!
I feel like dancing on my own
To a record that I do not know
In a place I've never seen before
Musiktips: Fem skivor från svenska Service - fem skivor jag tycker du skall lyssna på!
Svenska etiketten Service fyller tio år som jag skrev tidigare igår, och eftersom att många unga popsjälar i småstäderna verkar ha missat det här, passar jag på att uppmärksamma några skivor från bolaget som jag tycker om väldigt mycket. Efter det senaste årets fördjupning inom svensk popmusik börjar jag bli mer övertygad om att vi bor i världens bästa popland. Jag passar även på att lägga till Service-listan på Spotify som jag publicerade igår.
The Embassy - Futile Crimes
Futile Crimes är det första utgivna fullängdsalbumet under etiketten Service och utkom för tio år sedan, alltså år 2002. En given odödlig klassiker som jag ofta har i åtanke, trots att jag inte kom att upptäcka den först många år senare, ung som jag är. Låten It Never Entered My Mind talar för en unik mix av elektroniskt och pop.
Erik De Vahl är vårt lands kanske minst anspråkslösa musiker som har släppt anonyma skivor i form av numrerade plastfickor. Debuten är en intrycksfull resa genom hans sinne och dolda undermedvetna. Känslor och tankar som har framträtt genom improvisation, och djupare människan tror jag inte man kommer än så.
Franke från Göteborg med bröderna Nicklas och Fredrik Franke, Alexander Hall och Ramo Spatalovic har upphov till den allra mest hårdaste och mest skoninglösa skivan jag någonsin har hört i Sverige. Med samma integritet som kända The Bear Quartet har dissekerat media genom åren, vilket har bringat ett mytomspunnet rykte om att Franke är det råaste bandet vi har. Explosiva Ställs Mot Dig låter som ingenting annat i svensk musik. Andra skivan Det krävs bara några sprickor för att skapa ett mönster släpptes under Luxury.
Jens Lekman utannonserade en gång på sin hemsida att han skulle ta ett uppehåll från musiken för att istället arbeta på en bingohall ett tag, och två dagar sedan sade han upp sig från sin nya arbetsplats för att återigen ta tag i musiken. Night Fall Over Kortedala uppfanns och vann utmärkelsen Årets pop av P3 och sedan dess har han blivit erkänd som en av våra främsta indiemusiker. Ofta blir Jens Lekman jämförd med Stephin Merritt från Magnetic Fields, med all rätt!
Janne Kask känd som sångaren i 90-talsbandet Brainpool spelade under namnet Lake Heartbeat in den färggrika skivan Trust in Numbers som utgavs år 2009. En oerhört nyanserad popskiva med en sommarsvindlande ljudbild och exotiska element. Låten Golden Chain är utan tvekan en av de bästa poplåtarna som någonsin har spelats för mig.
Svenska Service fyller ett decennium, var med och fira
På skivbolagets hemsida kan man ladda ned ett litet musikpaket bestående av 13 olika låtar signerade av dem av följande band:
The Tough Alliance, Franke, The Embassy, Lake Heartbeat, Erik De Vahl, Jackpot, Ikons, Jens Lekman och Forest.
Får du mersmak finns Spotify till ditt förfogande, annars tycker jag man skall söka sig till det fysiska formatet som man kan köpa och sedan skryta med i många år. Ladda ned här!
Service har även öppnat en specialsite på tumblr där man själv kan bidra med sina favoritlåtar från deras katalog. http://servicedecennium.tumblr.com
Läs PSL's intervju med Ola Borgström från Service här.
Jag har snickrat ihop en trevlig Service-lista på Spotify. Lyssna på SERVICE | theyouthcollective.se
Musiktips: Magnus Ekelund & Stålet - Supernova EP
Tidigare förra året var Magnus Ekelund & Stålet aktuella med fullängdsskivan Svart Flagg samt EP:n Sameblod, två fina popskivor från norr.
Musiktips: Daymare - Friend fighter EP
Det här låter riktigt bra!
Recension: Kent - Jag är inte rädd för mörkret
2/5
Tidigare igår slängde jag min rekordlånga recension av Jag är inte rädd för mörkret innan jag hann publicera den. Det var av en mycket enkel anledning jag gjorde det; jag tycker inte den är bra. Miljoner genomlyssningar senare när jag ligger i sängen redo för att sova, smyger sig en bitande känsla i magen och jag förstår att jag måste yttra mig, hur provocerande min recension än kommer vara. Så här tycker jag om Kents senaste skiva:
Ljudbilden är storslagen i så gott som samtliga låtar och arena-känslan är ett faktum. Att Kent besitter förmågan komponera sublima låtarrangemang är ingen hemlighet Jag är inte rädd för mörkret är inget undantag, utan är otroligt välproducerad och ger upphov till en mäktig känsla. Men när låtarna följer i linjära och ändlösa upprepningar, med konstant ordbajsande, avsaknader av refränger och brytpunkter, kan jag konstatera för mig själv att upplevelsen är mycket tröttsam. I många av låtarna uppstår ett klimax redan de första sekunderna, och när de plötsligt tar slut, är det svårt att lyckas förhålla sig till någon tid eftersom att klimaxet blir så utbrett att det nästan känns oändligt. Ett djup i form av kontraster som vändningar uteblir därför och resulterat en mycket ointressant skiva.
Jag tycker helt enkelt om mer hur Kent lät en gång förr i tiden, än vad de har gjort de senaste åren, och eftersom att det känns så oerhört naivt att jämföra det nya Kent med det gamla Kent, förhåller jag mig istället till det faktum att de har valt att gå en helt ny riktning och antagligen aldrig någonsin kommer återgå till hur de en gång tidigare lät. I det avseendet betraktar jag mig själv som ett konservativt fan av Kent som gör bäst i att hålla mig till det gamla. Kent, Verkigen, Isola och Du & Jag döden är skivor jag fortfarande värdesätter högt, och det finns låtar som jag även har kallat för vår låt, som är djupt förankrade i en enda lång kärlekshistoria. Kent kommer alltid betyda väldigt mycket för mig.
Att Joakim Berg har upphov till elegant lyrik är dock ingen överraskning som vanligt. Hans moderna skildringar av vuxenlivet och vad det för med sig är intressant i litterärt syfte, och han har återigen upphov för riktigt snygga textrader som aldrig någonsin skulle kunna uppfinnas av någon annan än han själv. Men ärligt talat har jag svårt att lyssna på skivan för den sakens skull.
Vad som kvarstår av min bedömning är att jag vill poängtera en viktig sak. Om man tycker om Röd och En plats vid solen, kommer man med största sannolikhet även tycka om Jag är inte rädd för mörkret. Men om man har gnällt på den nya riktning Kent har gått de senaste åren, är det kanske lite mindre sannolikt. Jag tycker man skall skapa sig en egen uppfattning och bedöma det själv!
THEESatisfaction
Okej kompisar, de här brudarna är i full färd med att ta över världen. Det blev snabbt en heltidshobby för mig att googla THEESatisfaction eftersom det finns väldigt MYCKET om dem på internet, typ grymma bilder, videos och låtar de tidigare släppt på egen hant.
Tjejerna bär till vardags de dödshårda namnen Stasia Irons och Catherine Harris-White och när de inte producerar grym, svängig neo-soul/electro/hiphop är de förband till Little Dragon eller gästar Hulstfred. Skojar, det sistnämda har aldrig hänt men kommer att hända i år. Det känns som att de har något att säga. De är svarta, de är gay, de är brudar, de har ett budskap men för en gångs skull utan ens ett kryddmått förmätenhet. De vill helt enkelt bara göra bra musik.
/ Här är en väldigt bra intevju, spana även in deras tumblr som är proppfull med låtar, mixtapes, bilder osv osv osv och glöm för sjutton inte att lyssna på det fenomenala nysläppta albumet med namnet awE naturalE, typ här och nu.
Recension: Summer Heart - About A Feeling
4/5
I musikalisk bemärkelse är David Alexander magisk som inte bara tonsätter känslor utan och definierar dem, men som den sanna konstnär han är, vilket bevittnas i hans ådror så sätter han också färg på dem i ett brett färgspektrum med sommarens varma paletter. About A Feeling pryds av gamla hus med slitna och färgglada fasader långt borta på en exotisk plats, och det är ungefär så ljudlandskapet målas upp framför mig när jag beträder de nya marker han visualiserar för mig. Jag börjar snart undra om David också är magiker, för sedan första gången jag upptäckte Summer Heart har en varm känsla etablerat sig innanför min bröstkorg.
Vad som utmärker hans den här skivan från de tidigare EP:s och demos som har har utgivit själv på internet, så är de nyanserna som tillträder genom gitarrerna i den digital ljudbilden. Det är en ytterst trevlig, men till synes kanske ogripande detalj, men faktum är att det snarare tillför mer dynamik i låtarna som kan betonas ytterligare och känns mycket mer levande. Ett bra exempel är den andra låten I Wanna Go som innehåller en linjär gitarrdel som upprepas hela låten igenom, men ändå hela tiden lyckas behålla den stämning den först skapade i början av låten. Och i de andra låtarna där den framgår tydligt kan det vara genom små slingor som letar sig rätt, men när ljudet av ackord som förflyttas i en omfamnande delay-effekt uppenbarar sig, känns nästan bara det tillräckligt för att stimulera.
Med About A Feeling har Summer Heart äntligen orienterat sig helt rätt och hamnat i en spännande riktning som jag bara tror kan fortsätta på exakt samma sätt. Han har upphov för ett mycket personligt och intressant sound som kan komma till att tillföra genren mycket de kommande åren, och så även i Sverige där trion Simian Ghost redan har satt Sverige på kartan. Hela arrangemanget av skivan i kombination med omslag och låtar är otroligt tjusigt och drömiskt, och det är när jag återigen lämnas med en varm känsla i bröstet som jag vet att David Alexander från Sverige har träffat rätt igen.
Sveriges nya sedlar (och de snyggare bidragen)
På bilden ovanför ser vi det vinnande bidraget som har framställts av Göran Österlund och han kallar det för Kulturresan, vilket jag tycker sätter lite intressant perspektiv på det hela. Till Aftonbladet säger han:
- Tanken var att kunna skapa en resa genom Sverige eftersom vi valt landskap efter kulturpersonligheter.
Själv tycker jag att designen påminner lite om rabattkuponger till något kupongshäfte som delas ut i städerna en varm sommardag. På femhundringen syns också en så kallad QR-kod, och vad den fyller för funktion i sedlarna har jag ingen aning om. Om man klickar här kan man se de övriga sju bidragen, och nedanför finns de två jag tycker är allra bäst om.
Vilket bidrag tycker du allra bäst om?
Konsertrecension: Vit Päls på Jazzhuset 9/3
Jag sitter inne på mitt tonårsrum och drömmer mig bort till en plats någon annanstans, någonstans där jag inte har en aning om att mina grannar släcker kökslyset mittemot mitt fönster prick klockan tio varje kväll, eller att nattens hårresande mysterier som framkallar gåshud över hela min kropp när jag ligger i sängen skall uppkomma när mopederna susar förbi efter midnatt om en stund. Jag bläddrar bland minnen och hamnar vid ett som kanske inte är särskilt relevant för denna aktuella tidpunkt, men det är vackert nog att att jag måste dela med mig av det till er. Det utspelar sig i Göteborg för snart tre månader sedan, och det var när jag såg Vit Päls på Jazzhuset.
Del 1 - Äventyret börjar.
Min kompis och jag vandrade allra högst uppe på Drottninggatans långa hustak där vi hade vyer över stora delar av staden, med nyponfärgade moln som låg som ett hölje över himmelen. Människor som gick längs älven strax ett hårt fall under oss såg ut små som myror från där vi stod. När våra magar tjatade om krubb, tog vi oss ned på platt mark och bara några hundra meter bort svängde vi vänster och hamnade på en sliten thairestaurang som vi blev rekommenderade av en släkting till mig. Väggarna alldeles gröna och smutsiga i ett tjockt lager av smuts över gröna tapeter med bruna linjer på sig. Eller var det tvärtom, kanske alldeles annorlunda? Jag minns ärligt talat inte riktigt!
Matdofterna hade satt sig över hela möblemanget i den lilla lokalen, så när vi satte oss ned på skinnstolarna för att invänta menyn, kan jag nästan svära på att det pyste ut gammal såsos ur dem. Vi tog varsin kombinerad meny bestående av soppa, wok och efterätt. Pekingsoppan tvingades ned med ett halvt glas öl, och det var inte förrän två stora skålar med ris och en gryta med wok plötsligt stod framför våra näsar som våra magar först hurrade, och två friterade bananer med glass och kaffe senare fortsatte vi mot avenyn och klassiska Femman där äventyret fortsatte. Om några timmar skulle vi se Vit Päls!
Del 2 - Inne på Jazzhuset.
När Vit Päls intar scenen står vi redan längst fram sedan femton minuter tidigare och får snart sällskap av en rad människor som närmar oss bakifrån. Medan lokalen sakta fylls, känns det som att avståndet mellan väggarna blir allt mindre, för det tar inte lång tiden innan det har bildats en jättelik massa av publiken, som klumpar ihop sig och snart fyller ut varenda kvadratcentimeter av rummet. Konserten inleds med att sångaren och frontfiguren Carl Johan introducerar oss för vad som är starten på World Tour of Peace som senare kommer fortsätta i huvudstaden, och slutligen avslutas i hemstaden Malmö bara några dagar senare. Mellan låtarna kommer han överraska oss med roliga anekdoter om vad låtarna egentligen handlar om, och tankar som endast kan uppstå i hans huvud, och när någon i publiken vrålar någonting ohörbar, är han så vänlig och svarar så gott han kan. Det obefintliga avståndet mellan scen och publik är alldeles perfekt för att en kommunikation skall uppstå mellan bandet och oss andra, och den kommer vara oundviklig i en timme framöver.
Bandet som omger honom med sina många olika instrument river igång med låten Hösten talar till oss, som också inleder senaste skivan Nånstans ska man va som släpptes drygt en månad tidigare, och även om den är en av plattans lugnare låtar, dras så gott som hela publiken igång med ett gung som snart kommer utbryta i en vild gruppdans, eller kanske någonting som snarare kan liknas vid en moshpit. Låtlistan ligger blott en meter framför mig och jag kan läsa att Vit Päls har valt de låtar jag gillar allra bäst från deras skivor. De som kan; utbrister i en allsång, och de som inte kan, men vill; gör sitt allra bästa för att försöka hänga med. Huvudsaken är att alla känner sig delaktiga, och det är ounvikligt när Carl Johan snart uppmanar publiken att bjuda upp varandra till dans.
Uppe på scenen som inte är högre än till mina knäskålar trängs bandet så intimt att sångaren Carl Johan flera gånger tvingas ned på golvet, där han utdelar high fives utan att fatta greppet om micken en enda gång eller bombaderas med kramar av kärleksfulla människor som vill visa sina uppskattning. Vid ett tillfälle när spelningen lider mot sitt slut, ligger han plötsligt på golvet i en pöl av svett, och när jag börjar känna att mun-mot-mun-metoden snart kommer behövas tillämpas, reser han sig äntligen upp. Annars står ett glatt gäng uppe på din lilla plattformen och gör sina grejer så passionerat att de lyser upp scenen bättre än vad någon ljusslinga i hela lokalen kan göra. Åh vilken underbar stämning det är som belyser Jazzhuset den här kvällen!
Plötsligt blir det mörkt och bandet försvinner från scenen som lämnas i ett tomrum. En ilska uppkommer ur vuxna barns halsar som börjar ropa efter mer Vit Päls, som bara några sekunder senare tågar tillbaka upp på scenen för att spela sina extranummer, och när trumpeten plötsligt uppenbarar sig bort från publikmyllret förstår alla att Kärleken bryr sig inte håller på att bryta ut i vad som skall bli den längsta versionen någonsin. Kaos utbryter fullständigt uppe på scenen som gungar hejdlöst såväl som publiken som hoppar av eufori. KÄRLEKEN BRYR SIG INTE, KÄRLEKEN BRYR SIG INTE, KÄRLEKEN BRYR SIG INTE körar vi som står längst fram i micken alldeles röda i ansiktet, och så fortsätter de sista extranumren innan Vit Päls återigen kliver av scenen, men denna gången för gott för den här kvällen.
Epilog.
Omfamnade av den exotiska värmen som har etablerat sig sedan Vit Päls steg upp på scenen drygt en timme tidigare, lämnar min vän som aldrig tidigare har hört bandet och jag Jazzhuset med de två senaste skivorna i händerna. Och han konstaterar att den här upplevelsen har varit en av de vildaste i hans dagar, och jag nickar belåtet och håller med.
Konst: The Pokémon Battle Royale: 151 konstnärer målar 151 Pokémon
151 olika konstnärer har tillsammans sammanställt lika många Pokémon i en extraordinär målningsserie där de alla har haft individuell inverkan på att tolka varsin Pokémon. Resultatet blev en mycket uppskattad utställning med namnet The Pokémon Battle Royale som ägde rum på andra sidan Atlanten. På hemsidan kan man se samtliga bidrag och även köpa tjusiga tavlor som bara väntar på att pryda din vägg. Om inte annat som bakgrundbild på din dator!
För många andra läsare är det kanske ett kärt återseende av en svunnen tid. Själv rotade jag fram min gamla Game Boy-väska häromdagen när jag vågade mig in i min garderob, och där låg de tidlösa Pokémon-kassetterna och väntade på mig.
Min favorit är Gengar. Vilken är din favorit-Pokémon?
 |
| Venosaur av Maré Odomo |
 |
| Blastioise av Kris Anka |
 |
| Charizard av Adam Hoppus |
 |
| Min favorit Gengar av Antwan Ragland |
Dagens låt: Skimret - Nordpolen
Dagens låt lyser med sin frånvaro, så jag tar tillfället i akt och utnämner Nordpolen med låten Skimret till dagens låt. Nordpolen består av Pelle Hellström från Sunnersta utanför Uppsala som är född år 1985. Hans enda skiva hittills heter På Nordpolen och den producerades tillsammans med The Tough Alliance, och släpptes under deras bolag Sincerely Yours år 2008.
Landets kritiker och musikälskare har en mycket speciell relation till Pelle. Många menar att hans enda skiva är helt briljant och någonting av det bästa som någonsin har producerats inom Sveriges popscen, andra menar att skivan är det mest pretentiösa verket någonsin. Antingen älskar man eller hatar Nordpolen.
Själv fullkomligt älskar jag På Nordpolen och har mer eller mindre några perioder om året då skivan spelas non stop i flera dagar. Som en förlorad ungdom i det gigantiska klivet till vuxenvärlden berörs jag starkt av texterna och refererar ofta omedvetet till att jag inte vill bli civilingenjör när jag fyller 25. Det minst man kan göra är att lyssna på skivan.
Någon gång innan midsommar släpps en alldeles ny singel med titeln När mitt blod pumpar i dig, och en uppföljare till förgående skivan skall därefter släppas. Jag har aldrig någonsin tidigare varit så nyfiken!
Musikvideo: Hagaliden - Rätta Viljan
Åttamansgruppen Hagaliden från Göteborg som debuterade med EP:n Dansa Blodet som släpptes i mars, har spelat in en video till sin låt Rätta Viljan på Konserthuset i samma stad. Så här låter den!
Jag tycker om Hagaliden jättemycket och gav deras skiva 4/5 i min recension.
Jag tycker om Hagaliden jättemycket och gav deras skiva 4/5 i min recension.
Det bästa från Amy Winehouse
Amy Winehouse är en av de personer som inspirerat och influerat mig mest som sångerska och musiker. Hon är den enda musiker vars bortgång verkligen fått mig att må dåligt, eftersom jag aldrig kommer att få se henne live, eller köpa ett nytt album eller ens höra en enda liten ny låt till från henne.
Amy kändes inte färdig med sin karriär, det finns så mycket grym musik i gränslandet mellan jazz, soul och pop som hon hade kunnat göra om hon väl fått komma till den punkt där andras (typ producenter, bolag osv) åsikter inte spelar någon roll. Jag tror helt enkelt inte att världen förstått hur begåvad hon var.
(BÄSTA FRAMTRÄDANDET NÅGONSIN!!!!!!!!!!!) Jag har i alla fall som hyllning gjort en spellista med mina favoriter. Det är många akustiska låtar, demos och b-sidor. Enligt mig är det där hon gör sig bäst. Avskalat, live och utan minsta lilla censur!
PODCAST! Second-hand-knarksmuggling, Bingo Rimér osv.
Vem av oss har sålt hamburgare till Jill Johnsson? Ser alla med dreads likadana ut? Vilken är den bästa bilmusiken? Det är många frågetecken i dagens podcast. TO FIND OUT - lyssna.
Här är länkarna vi utlovat:
Annikas Bilmusiklista (spotify)
"That awkward moment when Neville becomes the hottest-bilden"
Här är länkarna vi utlovat:
Annikas Bilmusiklista (spotify)
"That awkward moment when Neville becomes the hottest-bilden"
Faces - Oh La La
They'll trap you, then they use you before you even know.
For love is blind and you're far too kind.
Don't ever let it show.
I wish that I knew what I know now,
when I was younger.
I wish that I knew what I know now,
when I was stronger.
Musiktips: Baio - Tanto feat. Matias Aguayo (basisten i Vampire Weekends soloprojekt)
Musikvideo: Shout Out Louds - Spöken
Jag gick precis igenom gamla Way Out West-minnen i mitt huvud, när jag kom att tänka på den här vackra tolkningen av amerikanska Band of Horses låt Is There A Ghost. Fantastisk!
Futuristisk electrosoul: KING
Jag älskar grymma brudar som gör sin grej. Så jag tänker hålla mig lite inom den kategorin framöver. Ett exempel på några sådana är trion KING från Los Angeles som precis släppt sin trespåriga EP The Story. Låtarna låter som en funkig rymdsaga. Typ, stjärnstoft sveper i bakgrunden och Janelle Monáe sitter på ett moln och dirigerar en änglakör bestående av robotar. Haha, det ballar ur. Bestäm själva.
Delar av Kents nya skiva finns ute på Spotify
http://open.spotify.com/track/7fAMEUeGCeoc4zvwBYbg2L
http://open.spotify.com/track/2eXinN3XmBSTuxih2FhbfE
http://open.spotify.com/track/3DT0k2xMcIYDuOKdUXgyOz
http://open.spotify.com/track/3AMkplrYovOKP6UnGi0Dgb
Recension: Love Antell - Gatorna tillhör oss
4/5
"Hela Sverige pratar om dem, alla vill höra dem, alla vill se dem. Vad är det här för någonting? Nu står dem här uppställda; Florence Valentin med orkester ..."
Så sade Kristian Luuk när han presenterade popgruppen Florence Valentin i sitt gamla TV-program Sen kväll med Luuk en tidig vår år 2003. Sedan dess har bandet hunnit släppa tre skivor, den senaste Spring Ricco med en titel som refererar till det hemska överfallsmordet på unga Riccardo i Stockholm år 2007, och även en EP som sprudlar av ungdomlighet. Men någon större hysteri utanför kritikerskapet verkar ha uteblivit efter att Luuk lovordade dem, då bandet inte har gjort väsen av sig på några år. Många har anklagat musiken för att plagiera både Håkan Hellström och The Clash, någonting som jag tycker de har gjort med måtta, men som det gamla fan jag är av de brittiska punklegendarerna, betraktar jag snarare det som en hyllning till bandet vi älskar.
Jag såg Florence Valentin i Göteborg på Way Out West för några år sedan, då en massiv publik omslöt festivalens allra minsta scen, och trängdes på den lilla yta som tillägnades bandet. Människorna var som hysteriska i den turbulenta massan, men när sångaren Love Antell gång på gång inledde mellan-låt-snacket, då tystnade publiken och gav honom all sin respekt och lyssnade. Jag minnas svagt att han pratade om hur stora företag sponsrar festivaler, och lurar besökare genom gratisprodukter, och även om jag inte höll med om hans propagerande, så kunde jag inte sluta att lyssna. Love Antell karisma fångade mig direkt och jag minns att det var inspirerande att se honom prata om saker han tror på.
När Love Antell numera är självständig och är aktuell med sin första soloskiva är jag alldeles övertygad om att människor kommer lyssna på honom på samma sätt. Hans känslosamma vardagshistorier lyser upp Stockholm gråa förortsgator och skildrar en modern samtid på ett mycket öppet, och målande sätt, vilket gör varje sång på skivan till ett helt nytt kapitel i hans förträffliga solodebut. Soundet är mycket mer avskalat från det brötiga punklåtar som hans gamla band stod för, och ger nu fullt utrymme för hans texter som betonas och verkligen når fram, och till de ytliga de ligger inbäddade i en mäktig och slående klar ljudbild som är svår att inte träffas av. Ja, Gatorna tillhör oss är rent musikaliskt en fröjd för öronen, men den öppnar desto fler sinnen än så med sitt narrativ.
Trots att Love Antell har hunnit fylla 31 år har han lyckats bevara den ungdomlighet som alltid har närvarats i hans text, och det skildrar han väl i Gatorna som tillhör oss, en verkligen strålande skiva som jag hoppas han kan göra sig erkänd för.
Intervju: Andreas Jonsson från Alpaca Sports
Jag har intervjuat Andreas Jonsson över mail för att diskutera Göteborgs indiescen, det populära vinylformatet och givetvis Alpaca Sports framtid.
Hej Andreas!
Din singel Just for fun har mottagits bra i olika medier. Bloggar från alla möjliga håll i världen hyllar dig, radiokanaler spelar din musik och det känns som att hypen bara växer sig större för varje dag. För ett tag sedan hade du en releasefest på Jazzhuset i Göteborg som jag tråkigt nog missade; berätta om kvällen!
Hej!
Det var en väldigt skoj kväll och jag är så oerhört tacksam över att så många kom dit och tittade. Var rädd in i det sista att ingen skulle dyka upp och jag drömde mardrömmar om ett gap på 3-4meter från scenen till första raden med publik. Nu blev det fantastiskt bra! Fast kvällen var en nervös historia för mig personligen då jag aldrig sjungt i ett projekt så här innan. Men jag överlevde och vi fick provat lite nya låtar så det var väldigt roligt!
Just for fun släpptes förutom i digitalt format även som vinyl. Intresset för vinylskivan verkar vara stort i kontrast till CD-skivorna. Hur ser du på formatet idag och kommer du fortsätta utge dina framtida låtar som vinyl? Varför köper folk vinylskivor? Köper du själv vinylskivor?
Det känns som att intresset för vinyl växer sig bredare och starkare hela tiden och det tycker jag är jättekul. Jag är uppvuxen med vinyl och framförallt sjutumssinglar då många av mina favoritband genom åren nästan enbart släppte nytt på detta format, så det är givetvis något som jag gärna vill fortsätta med. Jag varken lyssnar på eller köper så mycket ny musik nuförtiden men när jag väl gör det så köper jag på vinyl. Svårt att säga vad det beror på, det handlar väl kanske mycket om känsla, rutiner och en helhet där musiken och den fysiska produktens design står mer i centrum än cd-skivans. Det är ju jätteskoj att det går att sälja också för alla mindre independent-bolag som går runt på väldigt små medel. Som det ser ut nu kommer jag släppa en ny sjutumssingel i sommar med två låtar på.
Din singel släpptes genom bolaget Luxury i Göteborg. Vad har du för relation till just Luxury och vad betyder den för dig? Lyssnar du mycket på de andra banden inom bolaget?
Jag hade ingen direkt relation till Luxury innan vi började samarbeta, inte mer än att jag lyssnat och gillat flera av banden som låg på bolaget. Jag är supernöjd med allt hittills och det känns som att jag och Rasmus på Luxury tänker väldigt lika och har liknande musikbakgrund så allt som behöver beslutas om känns enkelt, smidigt och naturligt. Ska bli jätteskoj att släppa nytt material med Luxury!
Hur ser du på indiescenen som Göteborg har upphov för och hur känns det att vara en del av den? Hur tror du framtiden ser ut? Kommer den kunna göra sig erkänd i mer kommersiella sammanhang här i landet? Vad hoppas du kunna få för inverkan med ditt projekt Alpaca Sports?
Oj, svåra frågor. Jag har aldrig tänkt eller sett mig själv som en del av en indiescen som Göteborg skulle ha upphov av så därför har jag väldigt svårt att ge ett bra svar här. Men givetvis är det jätteskoj om det går bra för band i staden om det i sin tur leder till att andra bra musikprojekt uppmärksammas i samma veva.
Jag läste i en tidigare intervju med dig av Que Club att du hade planer att spela in fler låtar i mars förra månaden. Vill du dela med dig lite av processen och berätta om när vi kan förvänta oss mer låtar av dig? Kommer vi få höra mer av din vän Amanda Åkermans ljuvliga stämmor?
Denna tänkta inspelning i mars blev lite uppskjuten på grund av releasefest och singelsläpp så vi började spela in först i början av april. Jag har bara kvar att spela in sång på en av låtarna (tre sammanlagt), men hur, var och när de nya låtarna ska släppas är inte riktigt bestämt än (mer än att det som sagt är tänkt att släppas en 7” i sommar). Alla som var med och spelade in första singeln är med även denna gång, förutom att basrollen bytt ägare, och att jag numera har Henrik som lägger alla gitarrslingor i låtarna. Amanda är så klart fortfarande med och sjunger och det ska bli spännande att se hur låtarna blir när de är klara!
Musikvideon till Just for fun är inspelad på olika platser i staden Falkenberg. Utöver Alpacka-gården som förekommer i den, så syns du och på andra platser i staden, bland annat Skrea strand och på Tullbron som korsar älven Ätran, hur var det att spela in här och hur föreställer du dig att dina framtida musikvideor kommer se ut? Kommer vi få se fler alpackor?
Falkenberg är en väldigt vacker stad och jag kan tänka mig att den är fantastisk under sommartid med Skrea strand och alla fina sanddyner. Vid tidpunkten som vi filmade den här videon var det fruktansvärt blåsigt och kallt så jag tror inte vi uppskattade det lika mycket som vi hade kunnat göra vid roligare väderlek, det var mest en kamp att ge sken av den där vårkänslan som vi ville få fram i videon. Men vi var ett fint gäng som åkte ner och vi blev så himla fint omhändertagna på alpacka-gården som låg en bit bort från staden.
Det kommer hända lite skojiga grejer inom kort och med detta skojiga kommer även musikvideo nummer två till Just for fun att släppas. Men hur den kommer se ut får bli en överraskning.
Vad roligt att du ställde upp på en intervju med oss! Innan jag önskar dig lycka till i fortsättningen med din musik och livet, vill jag veta vilka tre band du vill upplysa våra läsare om och varför! Tusen tack och lycka till!
Kan tipsa om tre band som betytt mycket och som gjort livet bra mycket mer spännande för mig och Alpaca Sports.
The Pastels, The Hit Parade och The Brilliant Corners. Tack själva!
Facebook
Spotify
Soundcloud
Falkenberg är en väldigt vacker stad och jag kan tänka mig att den är fantastisk under sommartid med Skrea strand och alla fina sanddyner. Vid tidpunkten som vi filmade den här videon var det fruktansvärt blåsigt och kallt så jag tror inte vi uppskattade det lika mycket som vi hade kunnat göra vid roligare väderlek, det var mest en kamp att ge sken av den där vårkänslan som vi ville få fram i videon. Men vi var ett fint gäng som åkte ner och vi blev så himla fint omhändertagna på alpacka-gården som låg en bit bort från staden.
Det kommer hända lite skojiga grejer inom kort och med detta skojiga kommer även musikvideo nummer två till Just for fun att släppas. Men hur den kommer se ut får bli en överraskning.
Vad roligt att du ställde upp på en intervju med oss! Innan jag önskar dig lycka till i fortsättningen med din musik och livet, vill jag veta vilka tre band du vill upplysa våra läsare om och varför! Tusen tack och lycka till!
Kan tipsa om tre band som betytt mycket och som gjort livet bra mycket mer spännande för mig och Alpaca Sports.
The Pastels, The Hit Parade och The Brilliant Corners. Tack själva!
Spotify
Soundcloud
Playlist: Dagens låt
Vi fick ett schysst förslag nyss av en läsare att sammanställa alla 'dagens låt' i en enda spotify-lista, och det tyckte vi var en bra idé så en stund senare uppstod 'dagens låt-listan'.
Glöm inte att besöka vår playlist sida!
Dagens låt | 2012 | theyouthcollective.se
Glöm inte att besöka vår playlist sida!
Dagens låt | 2012 | theyouthcollective.se
Musiktips: Nick Ellis and the Noise
För närvarande är de aktuella med singeln Dolorean som också har en oerhört tjusig musikvideo som man kan se nedanför. Jag hoppas vi får höra mer snart, för det här är någonting jag tycker låter riktigt coolt!
Spotify
Filmtips: Musikdokumentärer: The Clash, Factory Records & The Smiths
I förra veckans inlägg riktades fokusen åt The Stone Roses, The Flaming Lips och The Fall, i den nya bloggserien om musikdokumentärer. Den här veckan blir det extra mycket England!
Factory: Manchester from Joy Division to Happy Mondays
Mytomspunna skivbolaget Factory från Manchester i England har en fascinerande story bakom sig. Med band som Joy Division, New Order, Happy Mondays och andra personliga favoriter som James, utgör Manchester-bolaget en stor del av musikhistorien. Den här dokumentären tar upp allt möjligt som berör bolaget och förvänta dig mycket av Tony Wilson
The Smiths: These Things Take Time
Kort och gott; om The Smiths.
The Clash: Rebel Truce - The History of the Clash
Den här dokumentären sammanfattar legendariska punkbandet The Clash uppgång och fall; från och med bandmedlemmarnas tidigare projekt till det officiella slutet. Samtliga i bandet har intervjuats genom olika år, man får följa dem på spelningar och andra musiker gästar. För en glimt av 1970-1980-talets forna punkdagar i England är det den här man skall se!
Den här dokumentären sammanfattar legendariska punkbandet The Clash uppgång och fall; från och med bandmedlemmarnas tidigare projekt till det officiella slutet. Samtliga i bandet har intervjuats genom olika år, man får följa dem på spelningar och andra musiker gästar. För en glimt av 1970-1980-talets forna punkdagar i England är det den här man skall se!
Factory: Manchester from Joy Division to Happy Mondays
Mytomspunna skivbolaget Factory från Manchester i England har en fascinerande story bakom sig. Med band som Joy Division, New Order, Happy Mondays och andra personliga favoriter som James, utgör Manchester-bolaget en stor del av musikhistorien. Den här dokumentären tar upp allt möjligt som berör bolaget och förvänta dig mycket av Tony Wilson
The Smiths: These Things Take Time
Kort och gott; om The Smiths.
Livemys med Simian Ghost: Wolf Girl och Curtain Call akustiskt
En skiva som går varmt i min vinylspelare är svenska Simian Ghosts hyllade Youth som släpptes tidigare i år. Nedanför spelar de låtarna Wolf Girl och Curtain Call i två akustiska arrangemang, någonting som passar dem ypperligt!
Elin Berlins Portfolio
Jag tänkte bara att vi skulle ta en liten kik i Elin Berlins portfolio... Bara för att den är så väldigt bra! Hennes blogg heter Youth Knows No Pain och är alldeles perfekt. Typ Elin Berlin sjunger, Elin Berlin har på sig hiphopkeps och buffaloskor, Elin Berlin borstar tänderna, Elin Berlin skriver om tonårskärlek, osv osv osv!
Recension: Happy Hands Club - Parking lot
Jag tror att Happy Hands Club har skakat om så gott som hela Göteborgs dansscen, för jag hörde hypen eka mellan väggarna under mitt senaste besök på Jazzhuset i februari, då ett gäng upprymda ungdomar fascinerades över att bandet fanns under samma tak. Ja, det kändes som att de faktiskt var där, känslan låg i atmosfären hela kvällen efter att jag hörde det.
När jag för första gången upptäckte sjumanna-gruppen, fanns några få demolåtar tillgänliga på deras MySpace och trots deras mer avskalade form, förstod jag att någonting stort och banbrytande var på gång. Allting de behövde var lite omvårdnad; fler nyanser och givetvis en mer påkostad produktion, och nu två år senare har de blivit polerade till det yttersta, och jag har kommit till det faktum att känslan de först gav upphov för, har nu motsvarats. I Sveriges bästa popstad har ännu ett guldkorn såtts, och jag är rädd att resten av Sverige inte kommer förstå det.
När jag för första gången upptäckte sjumanna-gruppen, fanns några få demolåtar tillgänliga på deras MySpace och trots deras mer avskalade form, förstod jag att någonting stort och banbrytande var på gång. Allting de behövde var lite omvårdnad; fler nyanser och givetvis en mer påkostad produktion, och nu två år senare har de blivit polerade till det yttersta, och jag har kommit till det faktum att känslan de först gav upphov för, har nu motsvarats. I Sveriges bästa popstad har ännu ett guldkorn såtts, och jag är rädd att resten av Sverige inte kommer förstå det.
3/5
De begåvade musikerna har med sin första riktigt fulländare skapat någonting utöver det vanliga inom svensk musik, sannerligen någonting extraordinärt med många olika beröringspunkter att träffas av; dansbegäret som uppkommer när skivans allra mest popiga sånger spelas, de drömiska momenten man fångas av i vissa stunder, och för att inte nämna slutet som är ett enda lång pianospel som får ryggraden att frysa. En mycket framträdande roll har gitarrerna som i ren postrock-anda samarbetar genom varma melodier som möts av skramliga, och medryckande snäpp i bakgrunden. När körerna hörs höjs stämningen till någonting så högst sublimt och så vackert, kan jag knappast tro att det här är ett verk av min samtid. Jag tror alla kan understryka det faktum att det ligger en oerhört skicklig samverkan hos medlemmarna, som alla fyller musiken så detaljrik den kan bli, vilket framgår så tydligt i de elva olika arrangemangen.
I sin helhet är debuten bitvis svängig och häftig; allra bäst i sina mest intensiva stunder där pop-pulsen överskrider sin normala hastighet, men i sina mer nedtonade delar blir det lite tråkigt och svalt. Om tidigare självbetitlade EP:n var mörkare, är Parking lot är desto mer varmare och upplyftande för humöret. Det mest anmärkningsbara tycker jag är slutet. För vad en sådan här skiva behöver för är ett värdigt avslut med låtar rika av intensitet, något explosivt där soundet får en fullständig utsvävning. När sista låten Parking lot är färdig, som utanför poängen jag försöker redovisa är en otroligt vacker låt som man berörs av, uteblir inte den kroppsliga reaktion jag först förväntade mig att skivan skulle framkalla hos mig. Snarare är det Garden of Eden som bär på den tyngden, som bryter ut i ett färgrikt fyrverkeri, och det blir därför till att återgå till de låtar jag föredrar framför de andra, istället för att lyssna igenom från början till slut. Man skulle kunna säga att skivan är rik på riktigt bra hits.
Det är mycket märkligt därför hur mycket jag än försöker att placera Happy Hands Club inom någon slags ram, eller jämföra dem med någonting liknande, känner jag mig lika vilsen varje gång. Kanske är det på grund av min brist på kunskap vad berör genrer och musik i allmänhet, vad vet jag. Jag kan däremot understryka att i Sverige är Happy Hands Club ensamma i sitt slag, och jag är helt övertygad om att de kommer slå stora delar av världen med häpnad, om de bara får synas och höras.
Skivrecensioner: The Shins - Port of Morrow
Att recensera ett gammalt favoritband är alltid en märklig syssla. För ett par år sedan skulle The Shins kunna vara världens bästa band enligt mitt tonårsjag. Mycket har hänt sedan dess, åtminstone i mitt liv. Jag har tagit studenten, fått körkort, fixat en examen i journalistik, flyttat hemifrån, träffat nya människor, hamnat i nya sammanhang. Jag är med andra ord inte samma människa som jag var 2007. Nya skivan Port of Morrow har nu spelats igenom ett dussin gånger. Hade året varit 2007 hade jag älskat Port of Morrow, det hyser jag inga tvivel om. Men kalendern visar obönhörligen 2012.
Spotify
Spotify
R E C E N S I O N
2/5
Den svåraste recensionen jag någonsin skrivit handlade om Death Cab for Cuties skiva Codes and Keys. Svårigheten låg inte i själva skivans natur, bandets senaste poprockalster är en okomplicerad historia. Istället handlade skrivkrampen om mitt förhållande till ett band jag en gång såg som det främsta indievärlden kunde erbjuda. När så Codes and Keys kom ut hade tidens gång nött ner mina känslor för mina indieälsklingar. Jag hade mognat i min musiksmak, upptäckt en värld utanför den snäva indiepopsfären och insett avigheten i att trångsynt sitta och trycka på ett favoritband. Jag gav ett mediokert betyg till Death Cab for Cuties skiva, skrev något om att vårt kärleksförhållande var över, att vi vuxit ifrån varandra och så vidare.
Efteråt har jag knappt ägnat en tanke på den där recenionen. Tills nu. För det är med liknande känslor jag lyssnar på Port of Morrow, The Shins fjärde album i ordningen. På många sätt är det lätt att fatta tycke för Albuquerque-bandets nya låtar. Den inbillat patenterade The Shins-magin finns ju här, James Mercers texter är stundtals briljanta och i perfekt samklang med de utsvävande melodierna. Problemet är allt det andra, det som inte är magiskt och briljant, alla låtar som faktiskt inte alls når upp till bandets forna lägstanivå. Här låter det istället som tillrättalagt och fegt radioflörtande, för att i högsta möjliga mån bredda bandets fanskara. Med nästan vilket annat band som helst hade jag ryckt på axlarna och suckat lite indignerat inför en sådan mainstream-inriktning. Men The Shins är inte riktigt vilket band som helst, i synnerhet inte för mig, och det gör upplevelsen av skivan så mycket värre. Allra mest plågsamt blir det när Port of Morrow då och då glimrar till i ren popkärlek. Som under låtarna Simple Song, It's Only Life och Fall Of '82. Då blundar jag hårt, slappnar av, kliver in i tidsmaskinen och reser tillbaka till 2007.
Bloggtips: Monkinodraw
Alltså Monkinodraw. Tjejen bor i en grym lägenhet, får Örnsköldsvik (typ?) att verka som rena paradiset men är framförallt en väldigt, väldigt duktig konstnär! Dessutom är hon uppfriskande smart. För de som är intresserade så har hon ganska många bra inlägg där hon beskriver vad hon använder för tekniker. Klicka på någon bild för att komma till bloggen.
Pottermore slår upp dörrarna!
Nu kommer det som alla Harry Potter-fans har väntat på! Pottermore öppnar portarna för allmänheten!
Jag fick höra om Pottermore förra sommaren men jag kunde inte alls föreställa mig vad det skulle vara. Videon där J.K Rowling pratar om den är inte jättetydlig med vad man ska kunna förvänta sig.
Nu har jag skapat mitt konto och jag kan inte säga annat än att det är magiskt! Först tänkte jag att jag skulle ge lite exempel på vad man kan få läsa och uppleva där inne men jag tror att upplevelsen blir bättre om man går in utan att veta så mycket.
Gå med nu och utforska själv:
www.pottermore.com
Sätt gärna på soundtracket från första filmen när du börjar läsa.
Harry Potter Soundtrack – Harry Potter and The Sorcerer's Stone Original Motion Picture Soundtrack
Podcast 2 - White trash, K-pop och lite lite leksaksgenus.
Eftersom förra veckans podcast inte kom upp förrän idag kommer nästa redan nu! Den är inspelad för några timmar sedan, återigen i Ylvas vardagsrum. Denna gången blev vi eldiga. Simon hatar Apple, Annika avskyr fuskspröjs och Ylva rasar mot Legos nya satsning. Bland annat, som vanligt - såklart.
Musiktips: Robert Glasper Experiment - Black Radio
Jag skulle egentligen hemskt gärna vilja skriva en ordentlig recension, MEN - jag har insett att mina skrivkunskaper aldrig riktigt tar mig eller musiken jag vill recensera dit den är värd, det vill säga till stjärnorna, musikhimlen, FUCKING NIRVANA, fattar ni! Black Radio är inget undantag.
Vår första PODCAST!
Ja, här har vi den! Det är Simon, Ylva och Annika som pratar mumin, sociala medier, böcker att ta med sig till en öde ö och varför Rihanna är popstjärnan från helvetet.
Vi kommer i framtiden att försöka lägga upp så mycket som en podcast i veckan. Det är vår första podcast någonsin och den är inspelad med en iPhone så var snälla mot oss (men säg gärna vad ni tycker)!
Vi kommer i framtiden att försöka lägga upp så mycket som en podcast i veckan. Det är vår första podcast någonsin och den är inspelad med en iPhone så var snälla mot oss (men säg gärna vad ni tycker)!
